Mitt vägskäl utan val

image

Strax efter första gulfkrigets slut fick jag en förfrågan att följa med och dokumentera en hjälpsändning till Irak. Mat och mediciner från en rad olika svenska organisationer skulle flygas ner till ett sjukhus i utkanten av Bagdad. Transportplanet från Iraqi Airways som hade stått still på marken under två år hade landat på Arlanda under natten. Planet hade varit det första som hade fått tillstånd att flyga under sanktionerna mot Irak.
Jag, tillsammans med tre andra satte oss tillrätta och planet började sakta taxa ut. Lite försynt påpekade jag för besättningsmannen som satt mitt emot att dörren fortfarande stod ett par centimeter på glänt. Lite förlägen och ursäktande knäppte han upp bältet och förklarade att planet inte flugit på två år så det var lite osmort på sina ställen…

Jag hade varit i Mellanöstern förut men aldrig i Irak. I Amman skulle vi lasta om och åka landvägen upp till Bagdad. Nattmörkret föll och den stora varma Chevroleten skyddade oss från den iskalla ökenkylan. Lyktorna från pärlbandet av bilar som slingrade sig fram genom öknen under den stjärnklara himmlen var en vacker syn.

Vi rullade fram på stora fina motorvägar på den Irakiska sidan av gränsen. Men ju närmre Bagdad vi kom desto tydligare såg vi spåren av kriget. Vägräcken hade monterats ner för att säljas. Våra värdar inkvarterade oss på Al-Rachid, Bagdads finaste hotel berömt för sin svarta bar och mosaiken i entrén av George Bush Sr. Att varje gäst skulle torka av skorna och trampa på den amerikanska presidentens ansikte ansågs om en lagom skymf.

Med min Iraqi airways biljett liggandes i fickan kunde jag inte låta bli att kliva in på flygbolagets kontor som låg i lobbyn. Eftersom bolaget inte hade flugit på två år så hade personalen absolut inga arbetsuppgifter och det var med storögd förvåning som de betraktade min gröna biljett när jag berättade att jag flugit från Stockholm med just deras flygbolag.

Läkaren som visade oss runt på Al-qadisia sjukhuset förklarade hur bristerna på mat och mediciner drabbade de som var svagast och mest utsatta allra hårdast. Med kameran på axeln gick vi igenom långa korridorer och in på en barnavdelning. I sökaren såg jag läkaren som lugnt och redigt förklarade de medicinska tillstånden och vad var och en av barnen på avdelningen led a,v i grunden handlade det om brist på mat för allihop.

Han vek upp filten från en av flickorna som och i sökaren såg jag hur han tryckte med fingret på hennes ben men när han tog bort fingret så blev det en grop som inte ville gå tillbaka på grund av vätskebrist. Det var ett ögonblick som tog tag i magen på mig. Det här var ingen olycka eller sjukdom, det här var konsekvensen av människors beslut.

Det var en ondska som var skapad av människor.

Långt senare har jag förstått att just det ögonblicket var ett vägskäl som påverkat och styrt mig i alla mina viktigaste val. Flickan överlevde inte…

Annonser

Om Lars Klingsbo

Jag är reflektionist och kan kontaktas via lars.klingsbo@gmail.com eller följas på twitter @klingsbolars Är du själv reflektionist så vet du ju när
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s