Som Svensk underpigmenterad stiff-upperlipp medelåldersman som varken kan eller vill sjunga och dansa känns det som om vi kom från olika världar hon och jag. Vi uttrycker oss lite olika… Hon har definitivt något som jag inte har och jag avundas inte hennes smärta och sorg, jag har nog med min egen. Men visst finns det dagar när man bara skulle vilja slå ut med armarna precis som hon och högljutt och offentligt ropa till en högre makt om hjälp? Men så gör man ju inte, åtminstone inte jag! Och jag funderar på om det inte kan vara så att djupt inom oss alla så finns det en liten Afrikansk tant som vill sjunga och dansa när hon är glad, gråta när hon är ledsen och ropa högt när hon är i nöd. En liten tant som vi stängt in i en garderob och glömt bort. Jag känner inte kvinnan på bilden men jag anar att hon kan lära oss en hel del om mänsklig utveckling. Och egentligen är det nog så att den Kongolesiska regeringen borde skicka henne till Sverige i ett biståndsprojekt för att hjälpa Svenskar att blomma ut och må lite bättre. Jag tror att vi behöver det. För den Afrikanska kvinnan i oss längtar nog efter att komma ut, men vem vågar lyfta på locket? Inte jag i alla fall!