”You can marry my son and become a massai women” – gästblogg

IMG_1974.JPG

Åsa Torelund gästbloggar från vår hojresa mot kvinnlig könsstympning i södra Kenya.

Trots att det har gått lite drygt en månad sedan vi befann oss I Kenya bland massajfolket, känns det inte så långt borta. Så mycket intryck och möte med människor som man aldrig trodde man skulle få ha.
Den obeskrivliga kontrasten och spännvidden av att vi är så olika men ändå så lika. Att sitta runt en lägereld och samtala om livet. Vilka vi är, vad vi drömmer om, förutsättningar och hinder. En svensk och en massaj. Så lika men ändå så olika.
Tankar och funderingar har surrat hej vilt i huvudet på mig sedan vi kom tillbaka till Sverige. Att få reflektera över de människor som man har fått förmånen att träffa. Att som 25åring tjej från Sverige få möta en 16åring massajkvinna som bär runt på sina barn. Som är bihustru till sin make, dvs ”second wife”. Att få möta styrkan och hoppet hos kvinnor som inte bara har blivit utsatta för kvinnlig könsstympning utan också kämpar hårt för att motverka ingreppet. Att få möta eldsjälar, som trots knappt har föda för dagen, brinner för att hjälpa ”my people”. Mitt folk. Gemenskapen, tilliten och förtroendet för varandra. Att hjälpas åt. Att få smycken som gåvor trots att jag vet att samma smycken skulle kunna säljas på marknaden och generera inkomst till familjen. Generösitet utan gränser. En värme och en lycka i ögonen som jag sällan stöter på här i Sverige.
En till ytan hopplös situation där vardagens aktivitet går ut på att skaffa mat som inte finns, vatten som har torkat ut och valla får och getter på en mark som inte har gräs. Men gräver man lite på ytan, stannar upp och kliver in i en verklighet som är så långt bort från min egna, så börjar man känna lukten av hopp och man finner en enorm rikedom. En rikedom som inte kan köpas med ett kreditkortt, utan som endast uppstår i mötet mellan två eller fler personer. Gemenskap tror jag det kallas.
Minnena från veckan i Kenya blir allt starkare och möten och upplevelser får en allt klarare kontrast. Det är som om man måste komma hem för att inse att man har varit borta.
Det som fångar mig mest och som jag bär med mig är framförallt möten med alla människor. Den värmen och det välkomnandet. Som massajkvinnan Doris, som öppnade upp sitt inre och sin kultur för mig. En kvinna som är ett levande bevis på att en förändring kan ske inom massaikulturen vad gäller kvinnlig könsstympning. Med start i påverkansgrupper och attutydförändringar där relation och förtroende är startskottet och grunden i det hela bygger Doris tillsammans med andra, en relation med kvinnorna, utbildar dem inom att starta egen business och samtidigt berätta om de negativa konsekvenserna av kvinnlig könstympning. Det är människor som Doris som får en att inse att styrkan och hoppet om att en förändring kan ske, inte sitter i yttre attribut utan i en inre övertygelse och viljan att kämpa. Det är också mötet med mnniskor som Doris som bevisar att vi är mer lika än olika trots allt som skiljer oss åt. När vi skulle ta farväl, jag och Doris, så välkommande hon mig tillbaka till Kenya och sa:

”You can marry my son and become a massai women”. Tanken har faktiskt slagit mig..

Annonser

Om Lars Klingsbo

Jag är reflektionist och kan kontaktas via lars.klingsbo@gmail.com eller följas på twitter @klingsbolars Är du själv reflektionist så vet du ju när
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s